Katten bland hermelinerna

Ja, då sitter jag här på rummet, samsandes med ryggskydd, färgglada skidutstyrslar, hjälmar och en monsterback, allt tillhörande herrarna Larsson och Andersson. Den som är lite utanför, katten bland hermelinerna, kolasåsen i semlan, gisset i C-dur, kassetten bland skivorna, den fule i ett pojkband, ett russin i en påse ostbågar. Han som inte åker skidor.

Men för i hela friden Daniel, tänker du då, varför åker du inte skidor mänska?! Jadu, säger jag (ty jag kan läsa tankar), och byter sedan ämne. Jag har märkt att inget jag säger duger som argument för att inte åka skidor, skidfrälsta verkar vara ett omöjligt släkte. Så jag har helt enkelt slutat argumentera och låter det vara en sak mellan mig och Gud i stället, Han förstår mig. Däremot slänger jag hemskt gärna fram varför jag då åker på ett skidläger fast jag inte åker skidor, det är bra mycket lättare.

Jag lägger tyngdpunkten på den andra delen av ordet, nämligen läger. Läger. Smaka på ordet, låt det smälta i din mun som en flaska ketchup eller nåt. Visst klingar det fint? Läger. Det är få saker som slår det faktiskt. Tidiga morgnar (jag är pigg, tro't eller ej. Förmodligen ej, ni klentrogna själar), sena kvällar, god mat, härliga andakter, god mat, grymt skön gemenskap, skratt, god mat, film, bibelstudium och god mat. Behöver man säga mer?

Vad gör jag då när de andra är ute och pudrar näsan? Jag måste säga att jag är relativt effektiv och får saker gjorda, allt ifrån uppdatering av hemsida till gudstjänstplanering och hemliga uppdrag utomlands. Och idag ska jag till exempel hjälpa den andra ickeåkaren Hanna (tydligen är att vara gravid enda godtagbara ursäkten att inte ge sig ut i kylan och få tusen hål i nacken, snacka om könsdiskriminering) med köttfärssåsen. Mer stjälp än hjälp kanske, men produktivt åtminstone.

Låt mig avdela ett stycke bloggtid till att skildra mitt liv med rumskamraterna tillika ledarkollegorna herr Ludwig Andersson och herr Johan Larsson. Jag får utstå spott och spe till det yttersta. Som ickeåkare, kaffeantagonist och ett år yngre än nämnda herrar räknas ungdomsledare Daniel Fält som fjorton år i deras ögon, och jag får ofta kommentar såsom: "Hur känns det att åka moppe olagligt?" och "Tänk den dagen du kommer i målbrottet Daniel". Minuten efter får man en gliring om att jag minsann är anställd och har betalt för det här (det argumentet kan komma upp i vilken diskussion som helst, tro mig), därmed vänder de totalt på steken, och plötsligt var jag inte fjorton längre. Inte lätt att leva med dessa gossar. Jag tillåts inte gå upp tidigt för att laga frukost då det kan väcka dem, jag får skit om jag så mycket som stänger dörren eller vänder på mig i sängen. Men, till deras fördelar då: De är ganska söta när de går där med sina monoski och ögonen lyser inför dagens strapatser. Och Johan har internet.

Tillbaka till lägret som så. Ni som slängde ert getöga på den här bloggen för att få en mer fullständig uppdatering om vad vi har gjort hittills kan scrolla nedåt och hitta ett fantastiskt dagboksinlägg på rim av ett litet gäng av våra härliga lägerdeltagare. Ett nytt dagboksinlägg kommer ikväll eller imorrn. Det här inlägget tjänar mest som en slags revolutionerande insiktsfull tankegång. Mitt mål med mina blogginlägg är att visa på att man kan ha det väldigt trevligt på ett skidläger med så fantastiska ungdomar även om man inte åker skidor. För det har jag verkligen. Mitt egna lilla småhemliga mål för framtiden är att inom tio år anordna ett skidläger då ingen åker skidor.

Lägg märke till att stora delar av detta inlägg bör läsas med en portion humor.

Nu ska jag återgå till mitt produktiva lägerliv. Ha det!